Skolutvecklingsarbete på gång ur ett rektorsperspektiv.

”Jag älskar konstitutionell rätt”, sa Anna-Sara Lind när hon spatserade stramt fram och tillbaka framför tavlan med händerna på ryggen. Hon skulle hålla en föreläsning i ämnet för oss rektorer i rektorsprogrammet våren 2010. ”Vilken underbart engagerad kvinna”, tänkte jag då! Det var klart och tydligt att hon hade valt rätt bana i livet.
Jag känner mig också på rätt plats i livet efter pit-stops i resebranschen och utbildning till yrkeslärare inom textil och design. Och jag älskar det pedagogiska ledarskapet! Bara utmaningen i orden pedagogiskt ledarskap kan sätta i gång mig! Vad menas med detta begrepp och hur ska vi utveckla rektors uppdrag så att det är möjligt att ägna tiden till denna så viktiga del i uppdraget som rektor, har jag tänkt hur många gånger som helst under de senaste åren. Det är mycket som ryms inom detta förhållandevis gamla begrepp som myntades första gången i 1946 års Skolkommission: ”Rektors viktigaste uppgift bör vara att leda det pedagogiska arbetet.” Det ryms olika definitioner, det ryms förväntningar och det ryms en hel del frustration.
Definitionen på det pedagogiska ledarskapet är många och de flesta av våra aktiva skolforskare, både inom Sverige och utomlands, har sina definitioner på hur detta ledarskap ska föra skolan framåt mot högre måluppfyllelse. Lite generellt sagt råder det olika uppfattningar om vad det pedagogiska ledarskapet handlar om: om hur vi rektorer hanterar vårt frirum, om hur vi stimulerar till lärarnas utveckling eller om huruvida vi ska besöka klassrummen eller inte.

Den bild som jag hade med mig när jag kom in i skolans värld för ett antal år sedan hade jag erövrat efter att ha läst mycket litteratur om rektors arbete och pedagogiska ledarskap. Som beteendevetare med inriktning på personalutveckling hade jag en ganska tydlig bild av vad mitt rektorsuppdrag i huvudsak skulle bestå av. Min devis var ”trivs lärarna, trivs barnen!”
Mitt första år som rektor handlade mest om att lyssna in och spana, samtidigt som mina förväntningar grusades då jag upptäckte att uppdraget inte i huvudsak var det jag hade bildat mig en uppfattning om och valt yrkesbana efter, utan ett i huvudsak elev-, personal- och ekonomi administrativt arbete med stora delar arbetsmiljö och rehab-ärenden. Jag var förundrad över hur lite stödfunktioner som fanns runt om oss rektorer för att kunna utföra det pedagogiska uppdraget som jag tolkar är kärnan i en rektors vardag. När det gäller stödfunktioner och uppdragets karaktär, kan man nog dra slutsatsen att det är den lilla kommunens dilemma att man får sitta på oerhört många stolar, det positiva är att man blir rätt så allmänbildad också!

Jag höll på att gå i bitar de första åren. I ledningsgruppen pratade vi om att det behövdes göras ett stort utvecklingsarbete i hela kommunen, vi hade beslutat att vi, på lärarnas uppdrag, skulle besöka lektioner, vi skulle utveckla vårt kvalitetsarbete. Men vi rektorer drunknade i administration, och det kändes som att det var brandsläckning i alla lägen, och vi kom inte framåt i det strategiska arbetet. Efter att ha hamnat i de många mätningar som görs som en av Sveriges sämsta skolkommuner ht 2010, kända jag att nu måste vi göra något! Men hur? Efter en inspirationsträff med Essunga kommun där vi fick höra om deras synvända, och som just då låg i täten av kommunerna i olika mätningar, fick vi ett uppdrag av vår nämnd att öka måluppfyllelsen på alla nivåer. Men var i låg problematiken i våra skolor? Vad är det vi gör? Eller som Scherp säger: varför blir det som det blir, när vi gör som vi gör? Jag upplevde att man "sparkade neråt" och ingen tog kontakt med varandra. I en liten kommun med sju skolenheter där det fanns som mest 20 elever i byskolorna, kändes det som en katastrof att vi inte hade mer samverkan mellan pedagogerna. Det jag såg var att vi måste ha en modell som samlar oss omkring uppdraget i kommunen. Jag lyfte behovet av att se skolan som en skola, och vi myntade begreppet Ockelbo - en skola! Vi insåg behovet av att se vårt arbete med barn och elever mer i ett 0-16 års perspektiv, och inom skolan i ett 6-16 års perspektiv.
Det andra som jag upplevde att vi saknade var en gemensam plattform att bygga vårt arbete på inom skolan, en vision för vår gemensamma idé för skolutveckling i kommunen. När jag började mitt arbete i kommunen, lyfte jag tanken på en långsiktig vision, både med min personal och med min chef. Just då pågick ett intensivt arbete i kommunen att sjösätta en stor vision för alla kommunens förvaltningar, så jag fick lugna mig lite.
Jag sökte mycket i litteraturen efter arbetsätt som involverar personalen naturligt i arbetet, att skolutvecklingen ska pågå på golvet, i lärarnas vardag. En metod som vilar på ett humanistiskt perspektiv där varje deltagare har sin givna roll och ska känna sig delaktig som en kugge i ett hjul, en metod som handlar om att väcka ett engagemang och som inte är en kontroll och inspektionskultur, utan mer ett arbetsätt som lyfter och utvecklar, stödjer och pushar i alla led. Det krav som lärarna ställer på mig i form av ledare (tydlighet, veta målet, ha framförhållning) ska eleverna kunde ställa på sina lärare.
Jag fick i grundskoletidningen läsa en artikel av Hans-Åke Scherp om hur man skulle kunna, med hjälp av en helhetsidé, arbeta utifrån begreppen arbetsorganisation och utvecklingsorganisation. Grunden är en helhetsidé som består av en vision och en pedagogisk verksamhetsidé som handlar om vad som leder eleverna till utveckling och lärande. Arbetsorganisationen ska ta hand om vårt dagliga arbete, hela den tekniska nivån som handlar om konkret schema, rutiner för möten, konferenser, elevhälsa mm.
Vi har haft turen att Sveriges största skolreform genom tiderna sjösattes samtidigt som vi behövde göra en reell förändring i kommunen, så vi har haft ett gynnsamt läge.
Jag började mitt utvecklings arbetet utifrån Scherps tankar med min personal på högstadiet januari 2011 och berättade för chef och kollegor hur jag tänkte och presenterade idén. Min personal hade fått börja arbeta med att vaska fram en helhetside genom att sitta och spåna i grupper om vad var och en upplevde, utifrån sina erfarenheter, leder till barns utveckling och lärande. Min chef och mina kollegor köpte mina tankar och idéer och efter ett par månader fick jag ansvar att leda utvecklingsarbetet i kommunen. Vi kopplade då på de andra skolorna och la upp en års-planering för vårt utvecklingsarbete, som hela tiden har haft två spår, implementering av nya styrdokumenten och vår synvända. I arbetet med att implementera våra nya styrdokument har vi Helena Moreau och Steve Wretman. Vår synvända är inspirerad av Essunga men ändå VÅR! Det som är viktigt för oss i detta arbete är implementering av ett inkluderande synsätt som handlar om ett professionellt bemötande och att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lära.
Nu har vi en vision och en verksamhetsidé som står för den riktning som utvecklingsarbetet ska ha framöver och som knyter an till ett bra bemötande och det inkluderande synsättet, att skapa goda lärmiljöer som erbjuder möjligheter för lärande genom att möta, stödja och utmana alla elever i deras lust att lär. Särskild tyngd har lagts på att åstadkomma en skola och förskola som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och verksamhetsidén speglar också de framgångsfaktorer som Hattie lyfter fram i sin forskning. Vi vill främja en formativ kultur på alla nivåer, där vi kritiskt granskar vårt arbete för att kontinuerligt kunna förnya vår verksamhet. I arbetet med vår synvända har vi Hans-Åke Scherp som processtöd i rektorsgruppen. Det har varit mycket givande.

Det har varit och är ett hårt arbete, och vissa saker får ligga lite ”på vänt” tills vi har genomfört dessa två åren. Att alla ska med på tåget har också varit ledord i processen och det har inte varit helt lätt. Att förstå fröändringsarbetet är en nöt att knäcka för många medarbetare, särskilt om man känner sig på "gungfly" och det blir många lösa trådar, och man ska hålla i sär några och koppla i hop några och därutöver få sin vardag med planering och undervisning att gå i hop. För oss på högstadiet, blev det nödvändigt att belysa detta genom två dagars arbetslagsutveckling, med syfte att tydliggöra varandras uppdrag på enheten, att vi är ett team och att våra uppdrag är beroende av varandra, och att synliggöra processerna i ett förändringsarbete, så att personalen kunde förstå att det är fullständigt normalt att känna som man gör, samt förstå att man kan vara på olika nivåer i förändringsprocessen. Till min hjälp i detta arbete använda vi Claes Jansens förändringens fyra rum. Processen genomfördes av en beteendevetare och det blev mycket skratt och nickande igenkänningssignaler. Förhoppningsvis känns det lite lättare att gå in nu i år två, men arbetsbördan är den samma, om inte lite tajtare med alla dokumentationskrav omkring elevernas kunskapsutveckling.

Nu tas det beslut om nerläggning av byskolorna den 25 november, och förmodligen kommer det att bli så. Vår kommun blöder pengar i den organisation vi har nu. Förhoppningsvis kan vi blicka framåt mot en organisation som är greppbar och med större möjlighet till likvärdighet. Vårt utvecklingsarbete kommer att fortsätta i allra högsta grad med lärgrupper och analys av LPP och elevarbeten även efter detta läsår. Det har varit en spännande resa som innehållit både förväntningar och frustration. Den är inte klar ännu, och de bestående effekterna av arbetet kanske vi inte ser före om ett par år.

Anna-Sara Lind satte spår hos mig den där vinterdagen våren 2010 och då inte för att jag är särskilt intresserad av konstitutionell rätt, utan för att hennes engagemang och brinnande intresse blev en inspiration och en påminnelse. Mitt arbeta som pedagogisk ledare handlar mycket om att inspirera mina lärare och elever till att ha lusten kvar för det de gör. Då kommer förhoppningsvis det magiska mötet mellan lärare och elev att uppstå, och det är i detta möte som lärande sker.

Skolstart

Det närmer ssig skolstart, och jag kan ärligt säga att jag längtar. Vad är en skola utan våra elever? Dessa ungdomar som fyller oss med så mycket glädje, så mycket bekymmer, så mycket ilska och så mycket kärlek? Det ska bli oerhört skönt att träffa er alla på onsdag!
Men vad vore en skola utan dess lärare? Alla dessa slithästar som river sitt hår för att få tiden att gå i hop? Som förtvivlas över elever som inte mår bra, som inte når målen och ibland över en chef som inte lyssnar... Det är lika här, de fyller mig med mycket glädje, så mycket bekymmer, så mycket ilska och så mycket kärlek!!

I år har vi nya lärare med oss i skolstarten och det är alltid en fråga om vad är en bra introduktion för nya lärare? Nu innebär begreppet "introduktion" olika, en introduktion på nya arbetsplatsen för "nygamla" lärare och en introduktion för alldeles nyutexade lärare. För sistnämnda kategori finns nu riktlinjer från Skolverket för oss skolledare att följa, och det är bra!! Jag känner mig ofta alleles otillräcklig när det handlar om nyanställningar. Oftast får de sköta det mesta själv tillsammans med vana kollegor. Cindi Rogsbees blogg rörde något inom mig som jag kan tro kännetecknar även våra nya lärare. Trevlig läsning!

Dåligt betyg till huvudmannen i ny rektorsgranskning

Tidningen Chef & Ledarskap intervjuade mig ang Skolinspektionens senaste rapport om Rektors ledarskap (2012:1). Här är resultatet:
Skolhuvudmän behöver ge rektorer bättre förutsättningar. Skolinspektionens slutsats kommer inte som en överraskning för Signhild Olsson, rektor bland annat för Perslundaskolan och komvux i Ockelbo. För henne blir den nyligen publicerade, kommunövergripande rapporten Rektors ledarskap med ansvar för den pedagogiska verksamheten en bekräftelse: Det är på grund av omständigheter de inte rår över som många rektorer inte är de pedagogiska ledare de borde vara.
Signhild Olsson blev själv granskad i samband med en annan av Skolinspektionens inspektioner: en tillsyn av Ockelbo kommun hösten 2011. Hon fick veta att det fanns brister i hennes pedagogiska ledarskap och att hon måste vidta åtgärder för att förbättra det. ”Jag är fullständigt sågad som pedagogisk ledare”, skrev hon om sig själv i en debattartikel i Chef & Ledarskap nr 6/11.

I den nya rektorsgranskningen har utgångspunkten varit att se hur huvudmän och rektorer skapar förutsättningar för ett gott ledarskap. 30 grundskolor i 12 kommuner ingår.

Skolinspektionen konstaterar i rapporten att huvudmännen ofta sätter skolornas budget schablonmässigt, men att de i stället måste bli bättre på att analysera skolans resultat innan de fördelar resurser.

Det framgår att det som huvudmännen mest förväntar sig av rektor är att hon eller han ska vara pedagogisk ledare och hålla budgeten.

– Det låter enkelt, men det ligger jättemycket i den förväntningen, säger Signhild Olsson när Chef & Ledarskap ringer upp henne.

– Om inte förutsättningarna finns utvecklas inte verksamheten och stödet till lärarna uteblir.

I den nya granskningen identifierar Skolinspektionen tre områden som behöver utvecklas i det pedagogiska ledarskapet: Rektorns ledning för framgångsrik undervisning är ett. Roller och ansvar, liksom strukturer och processer, är ett annat område som behöver förtydligas på många skolor. Och ledningen av utvecklingsarbetet behöver förstärkas, eftersom utredarna funnit att det finns brister i de flesta rektorers systematiska kvalitetsarbete.

I Skolinspektionens tillsyn av Ockelbo, en liten kommun där knappt 600 elever fördelar sig på flera små skolor, fick alla de tre rektorerna kritik. Skolinspektionen ansåg också att de hade för dåliga förutsättningar.

Signhild Olsson och hennes kollegor har diskuterat situationen med arbetsgivaren och delvis fått gensvar, men hon menar att dialogen mellan huvudman och rektor generellt skulle behöva bli tydligare och djärvare.
– Våra fackförbund skulle kunna leda en hårdare debatt mot huvudmännen.

För Signhild Olssons del har kritiken mot Ockelbo kommun konkret resulterat i en viss avlastning. Den biträdande rektor hon samarbetar med har fått sin tjänst utökad från 30 till 50 procent.

Den nya granskningen av rektors ledarskap utmynnar i att huvudmannen, men också rektor själv, måste skapa förutsättningar för det pedagogiska ledarskapet. Det är lättare sagt än gjort för Signhild Olssons del. Utöver sina uppdrag som skolledare går hon den statliga rektorsutbildningen – utan att minska sin arbetstid. Dessutom leder hon ett utvecklingsarbete i kommunen. För att kunna vara pedagogisk ledare måste hon prioritera hårt.

– Jag är sträng med min tid, tummar inte på att hinna med lektionsbesök och uppföljningar med lärarna.

Så många som 60 procent av rektorerna i rektorsgranskningen önskar ytterligare stöd från huvudmannen.

Sighild Olsson känner igen sig. Ansvaret för praktiska sysslor som fastighetsunderhåll och brandskydd skulle hon helst vilja lämna ifrån sig helt. Hon skulle också vilja se samordning i kommunen, till exempel när en likabehandlingsplan ska upprättas. Något som också tar tid är dokumentation.

– Jag skulle vilja ha en specialpedagog som tog hand om en del av dokumentationen. Då kunde kanske lärarna få loss ytterligare en timme för undervisning.


Mimmi Palm

En ny skolutredning – eller en gammal bekant?

Vi har fått presenterad för oss en skolutredning för Ockelbo skolas framtid! Det var en bra, tydlig och väl genomförd utredning från PWC! Men var det nytt det som framfördes? I sak nej! Men skillnaden nu är att det är en betydligt mer grundlig pedagogisk och ekonomisk redovisning i denna rapport utifrån våra nya förutsättningar med nya styrdokuemnt. Det blev mycket tydligt vad som behöver göras utifrån de olika alternativen som läggs fram.

Bakgrunden i korthet: Ockelbo kommun med ca 5900 invånare har 7 skolenheter varav tre innehåller ett alldeles för lågt elevantal. Det är mellan 16 och 22 elever i dessa skolor. Dessutom är alla skollokaler i för dåligt skick. Att rusta alla lokaler skulle gå på uppemot 130 miljoner! I rapporten har utredarna gått igenom våra styrdokument - vad kräver dom av dagens skola? Kan vi i Ockelbo med dagens organisation svara mot Skolverket och nya Skollagens krav?

Kort om alternativen:
A - bygg en ny F - 6 skola söder om Ockelbo. Detta skulle leda till en utökad samverkan och samutnyttjande av alla våra resurser samt ge möjligheter till en att bedriva skola i nya pedagogiskt ändamålsenliga lokaler. Kostnad ca 200 miljoner.
B - slå i hop till tre skolor, Åbyggeby och Gäveränge blir F - 5 skolor, Perslunda blir 6 - 9 skola. Kostnad ca 100 miljoner. Detta ger inte lika bra pedagogiska förutsättningar då vissa av våra lokaler ändå kommer att vara otidsenliga skollokaler trots rust, men det ger i alla fall MYCKET bättre förutsättningar för en bra verksamhet än vad som är i dag.

Jag tänker på både elever och personal. För några av våra elever är det traumatiskt att byta från att kanske vara ensam sexa i en skola med totalt 16 elever till att komma i sjuan i en skola som har 170 elever. Denna övergång kan helt elimineras vid alternativ A, och bli mycket mjukare vid alternativ B då större grupper då inte är något okänt. När det gäller vår personal, så piskar många av våra praktisk/estetiska lärare runt på de flesta av skolorna. Detta ger en arbetsmiljö präglad av snabba förflyttningar för att hålla schemat med fara för både sig själv och andra, svårigheter att arbeta ämnesövergripande då man inte har tid att stanna och planera, och många salar att förhålla sig till med material och instrument.

Min åsikt är att GÖR NÅGOT oavsett vad, vi måste ur detta vakuum för att kunna utveckla verksamheten och inte minst, höja kvaliteten på elevernas vistelse i skolan på deras väg ut i vuxenlivet. När eleverna ska gå vidare till gymnasiet, slåss gymnasieskolorna om att visa upp den ena fantastiska miljön efter den andra med alla tekniska möjligheter som finns. Eleverna undrar nog varför de inte är värda att satsas på i den egna kommunen. Just nu är det ett hån mot våra ungdomar att de behöva vistas i undermålig skolmiljö! Det är tur att det finns så många tappra lärare och övrig personal som gör vardagen så pass spännande att det är värt att komma hit!

Signhld Olsson